Intervju med dr Hussam Adwan om det politiska läget i Gaza

En fristående kommentator

Även för den som försöker följa nyhetsflödet från Israel och de palestinska områdena, kan det vara svårt att få en bredare bild av den politiska utvecklingen inne i Gaza de senaste åren. Genom Farajs kontakter får jag möjlighet att göra en intervju med dr Hussam Adwan, vilket utvecklar sig till ett långt och intressant samtal.

Dr Adwan fördelar ordet på en försoningskonferens för de palestinska partierna i Gaza. Foto. Abu-iseifan

Dr Hussam är utbildad universitetslärare i engelska men också en framträdande partipolitiskt oberoende kraft i Gazas politiska liv. Han är biträdande chef för Al-Aqsa-universitet, ett av tre lärosäten för högre utbildning i området. På Al-Aqsa-universitet finns idag 18 000 studenter vid de två filialerna i Gaza stad och Khan Yunis. Dr Hussam är också ordförande för UTS-P, universitetslärarnas yrkesorganisation, samt en flitigt anlitad politisk kommentator i olika arabiska TV-kanaler.

UNRWA Watch

Intellektuella som dr Hussam har fortfarande en särställning i Gaza och han tilltalas just som ”doktor”, såväl inne i mattaffären vi passerar på väg till intervjuplatsen och på UTS-P:s kontor. Vid intervjutillfället vill han själv helst prata om sitt uppdrag som ordförande i den nybildade kommittén UNRWA Watch. Kommittén har instiftats av en mängd organisationer från Gazas civilsamhälle, som oroas över utvecklingen inom FN-organet. Dr Hussam beskriver pedagogiskt sin syn på UNRWA:s roll och funktion:

-          UNRWA är skapat för att tillgodose de palestinska flyktingarnas behov av mat, sjukvård, bostäder och utbildning i fem områden. Man ska verka i Gaza och på Västbanken men också i flyktinglägren i Libanon, Syrien och Jordanien.

-          FN-resolutionen säger att UNRWA ska tillgodose dessa rättigheter i väntan på att flyktingarna kan återvända till det land palestinierna tilldelades 1948, och övriga ges möjlighet att återvända till sina gamla hem och marker i Israel.

UNRWA Watch menar av att FN-organet inte längre agerar utifrån ett strikt rättighetsperspektiv, utan har börjat göra politiskt motiverade avsteg från sitt uppdrag. Dr Hussam exemplifierar genom att förklara att Israels bombkrig 2008-2009 lämnade stora delar av flyktinglägren i ruiner. UNRWA har sedan dess bidragit till återuppbyggnaden av många hus, men inte av sådana där dödade palestinska motståndsmän bott. Deras änkor och barn lämnas utan bostad.

-          Vi är oroade över att UNRWA alltmer håller på att dra sig tillbaka och misstänker att det kan vara på väg att avveckla sig självt, säger dr Hussam.

”Palestinierna straffades för sitt demokratiska val”

När vi sedan kommer in på den allmänna politiska utvecklingen de senaste åren, börjar han sin kronologiska redogörelse efter Yassir Arafats död 2004. Liksom andra palestinier vi möter i Gaza misstänker han att den palestinske ledaren inte dog i sviterna av sjukdom utan blev förgiftad.

-          Efter Arafats död ville hela världen se fria, demokratiska val i Palestina. Många uttryckte förvåning över att det sedan gick så bra när Abu Mazen [Mahmoud Abbas, efterträdande ledare för Fatah och PLO, min anm.] valdes till president, säger han.

-          Ett år senare skulle vi välja ett parlament, och hela världen var åter enig om detta var lösningen på konflikten. Valet gick föredömligt till enligt alla internationella observatörer och både Jimmy Carters och Nelson Mandelas stiftelser berömde det.

-          Efteråt stod Hamas som segrare och fick egen majoritet i det gemensamma parlamentet för både Gaza och Västbanken. Då var demokratin plötsligt inte viktig längre. Israel satte alla valda Hamas-ledamöter i fängelse, förklarar dr Hussam.

Han berättar att de flesta av världens stater därefter införde sanktioner mot Hamas för att blockera deras möjlighet att styra. Det internationella stödet skars av, så att löner till offentliganställda inte längre kunde betalas ut.

-          Palestinierna blev straffade för sitt demokratiska val, konstaterar dr Hussam.

Med dr Hussam Adwan. Foto: Faraj Abu-iseifan

Ingen tilltro till fredsförhandlingar

USA och Israel involverade sig mycket i palestinsk inrikespolitik efter parlamentsvalet. Den palestinske presidenten Mahmoud Abbas fick kompakt internationellt stöd, medan Hamas frystes ut. Dr Hussam säger att den dåvarande amerikanska utrikesministern Condoleezza Rice deklarerade offentligt att hon önskade se ”organiserade upplopp” mot den nyvalda regeringen. Amerikanerna skickade också både pengar och lättare vapen till olika oppositionsgrupper. Målet var att så splittring bland palestinierna och att Hamas skulle pressas till att erkänna Israel, släppa kravet om flyktingarnas rätt återvända samt avväpna sin militära gren.

–        Men fredsprocessen har varit ett misslyckande, så varför skulle Hamas gå med på det?, frågar dr Hussam retoriskt.

Han menar att den stora majoriteten av palestinierna inte har något som helst förtroende för israelerna. Man följer de politiska förändringarna inne i Israel och uppfattar utvecklingen såsom alltmer högerextrem. Han förklarar att israeliska partier som öppet säger sig vilja fördriva eller döda alla palestinier idag ingår i regeringen.

-          Israel tillämpar apartheidlagar och fördriver israeliska medborgare av palestinskt ursprung. Att man vill ha en palestinsk motpart handlar mest om att de behöver någon de kan bli fotograferade tillsammans med.

-          De så kallade ”fredsförhandlingarna” är bara en strategi för att i lugn och ro kunna fortsätta bygga ut bosättningarna. Israels mål är att ändra demografin i området.

Om fraktionskriget mellan Fatah och Hamas

I efterspelet av parlamentsvalet skärptes motsättningarna mellan de palestinska fraktionerna. Fatahs högsta ledare i Gaza, Mohammed Dahlan, vägrade lämna ifrån sig kontrollen över Gaza till den nya Hamas-regeringen. Dahlan var en omstridd person inom partiet, men hade vid tiden ett starkt grepp om de nationella palestinska säkerhetsstyrkorna och lojala miliser i området. Under maktkampens första fas genomförde de båda fraktionerna ett antal attentat mot varandra och det förekom återkommande gatustrider i Gaza. Hamas-politikern och dåvarande premiärministern Ismail Haniya utsattes för ett mordförsök vid gränsövergången till Egypten. På Västbanken var de öppna striderna betydligt färre eftersom Hamas där inte hade en väpnad gren.

Enligt Dr Hussam hade Mohammed Dahlan, med ekonomiskt och logistiskt stöd från USA och Israel, mobiliserat för en kupp mot Hamas-regeringen när fraktionskriget i Gaza till slut exploderade sommaren 2007. Hamas genomförde en snabb militär offensiv och lyckades kväsa upproret efter en vecka av intensiva strider. Då hade bland annat Dahlans stora hus vid Gazas strand tagits över av Hamas-milis.

Dahlan och Fatah-aktivister tvingades bort

Efter segern beordrade Hamas tusentals Fatah-medlemmar med kopplingar till Dahlans administration och säkerhetsstyrkor att lämna Gaza. Många flydde över gränsen till Egypten eller Israel. Andra Fatah-medlemmar som blev kvar tvingades bort från sina höga poster inom exempelvis myndigheter och polis. Från Västbanken bemötte president Abbas Hamas maktövertagande med att beordra Fatah-medlemmar i Gaza att gå ut i strejk. Läkare, domare, lärare och förvaltningspersonal stannade hemma från sina jobb men fick ändå lön från den Palestinska Myndigheten på Västbanken.

-          De interna striderna pågick i ett år. De rev givetvis upp djupa sår i samhället och även inom familjer.

-          Motsättningarna har inneburit stora sociala problem. Även om myndigheten nu tillsatt en del av de viktiga samhällsfunktioner som Fatah-medlemmar lämnade under konflikten, så finns det fortfarande människor som strejkar idag, fem år senare. De allra flesta har dock gått tillbaka till sina jobb och socialt har det blivit mycket bättre.

Försoningsprocess och koalitionsregering

Dr Hussam har haft en medlande roll i försoningsprocessen mellan de palestinska fraktionerna. Han är noga med att poängtera att han inte betraktar striderna som ett krig mellan de två stora palestinska fraktionerna.

-          Om det hade varit så, hade Hamas inte kunnat besegra Fatah. Stora grupper inom Fatah stödde inte vad Dahlan gjorde, säger han.

Idag tror dr Hussam att en samlingsregering mellan Hamas och Fatah är nära förestående. I somras sparkade president Abbas ut Dahlan ur Fatah och från Västbanken. Den stora tvistefrågan nu berör vem som ska överta posten som palestinsk premiärminister i en ny regering, men dr Hussam tror att frågan snart kan vara löst.

Nyval av såväl president som parlament

Samlingsregeringen är en tillfällig lösning för att bidra till försoning och förbereda nya demokratiska val. Planen är att de ska genomföras under nästa år.

-          Mandaten har löpt ut, både för presidentämbetet och det palestinska parlamentet. Dessutom har det inte valts ett nytt råd för PLO på decennier [rådet utser i sin tur ledamöterna i PLO:s exekutivkommitté].

-          Det behövs nya val för att institutionerna ska ha demokratisk legitimitet.

Blockadens konsekvenser

Vi lämnar den palestinska inrikespolitiken för att återkomma till situationen i Gaza. Efter Hamas maktövertagande 2007 avbröt Israel sina tidigare sanktioner. Istället införde man med egyptiskt stöd en total blockad mot hela området. Gränserna stängdes för både människor och varor, vilket ledde till att den humanitära situationen förvärrades snabbt. Under de svåraste perioderna rådde det brist på allt. Dr Hussam berättar att det saknades mat, vatten, elektricitet och bränsle. Blockaden kopplade ett strypgrepp om hela befolkningen.

-          När man vant sig vid ett modernt samhälle är det svårt att förstå hur våra förfäder kunde överleva utan elektricitet, säger han skämtsamt.

Israels officiella syfte med blockaden sades vara att underminera Hamas och stoppa införseln av vapen till grupper som kategoriserats som terrororganisationer. Vidare ville man pressa den islamistiska rörelsen att släppa den tillfångatagne israeliske soldaten Gilad Shalit. Motståndet upphörde dock inte för att den humanitära situationen förvärrades. Raketattacker från Gaza mot södra Israel kom istället att tillhöra vardagen under blockaden.

-          Israel arbetade hårt för att få ut en demoniserande propagandabild av palestinier, säger dr Hussam.

-          Det gällde särskilt Gaza-borna, Hamas och raketerna.

Mobilisering inför krig

Propagandaoffensiven var en mobilisering inför krig. I decembers sista dagar 2008 inledde Israels flygvapen och flotta ett massivt bombanfall mot Gaza. Attacken markerade inledningen på ”Operation Gjutet Bly”, som förberetts under sex månaders tid. Den första vågen av raketer från F-16-plan slog bland annat ut Hamas högkvarter, myndighetsbyggnader och 24 polisstationer. Därefter fortsatte intensiva bombningar varje dag in på det nya året, medan palestinska motståndsgrupper avfyrade långdistansraketer i riktning mot de israeliska städerna Ashdod, Netivot och Ashkelon. Den 3 januari 2009 gick israeliska marktrupper över gränsen och invaderade Gaza. Striderna rasade från hus till hus med en enorm förstörelse som följd. Först den 21 januari drog sig invasionsstyrkan tillbaka från området.

-          Israel förstörde tusentals bostäder, berättar dr Hussam.

När kriget var över hade, enligt människorättsorganisationen PCHR (Palestinian Centre for Human Rights), omkring 1417 palestinier dödats. De flesta av dödsoffren var civila. 350 av dem var barn.  På den israeliska sidan dog endast 13 personer.

Ett israeliskt misslyckande

-          De flesta som dödas är oskyldiga. Motståndsmännen är inte synliga och rör sig snabbt. Därför använder israelerna sig av kollektiv bestraffning.

Dr Hussam beskriver ett tillfälle under kriget då ett sju våningar högt bostadshus förstördes och över trettio barn och vuxna omkom.  Israels mål med insatsen var att avrätta en enskild ledare för al-Qassam-brigaderna, Hamas väpnade gren.

Israels krig mot Gaza väckte starka reaktioner och folkliga protester över hela världen. Dr Hussam anser att motståndaren även misslyckades med att uppfylla sina egna militära mål:

-          De sade att de skulle frita Gilad Shalit. De sade att de skulle gripa ledarna för de väpnade grupperna. De sade att de skulle stoppa raketbeskjutningen mot israeliskt territorium, säger han och räknar demonstrativt varje påstående på sina fingrar.

-          De misslyckades på varje punkt.

Hans röst är skarp när han pratar om kriget. Den dittills mycket lugne pedagogen blir märkbart upprörd:

-          Vi kommer inte att vika oss. Folk här vägrar acceptera Israels villkor för fred. Det finns inget folk i världen som böjer sig inför en ockupationsmakt.

En stat för både araber och judar

Dr  Hussam betraktar sionismen och idén om en specifikt judisk stat som fascism. Själv tror han på en enstatslösning för lösa konflikten. Han menar att Israels expansiva bosättningspolitik gör att allt annat snart kommer att bli otänkbart. Visionen är enkel men känns för mig oändligt avlägsen:

-          Ett Palestina där alla som bor innanför landets gränser erbjuds att bli medborgare, araber såväl som judar. Ett demokratiskt land där allas rättigheter är skyddade och dit alla palestinska flyktingar har rätt att återvända.

-          Jag tror inte det skulle vara något problem att leva tillsammans med judarna. Islam- riktig islam- anvisar muslimer att acceptera alla religioner och även aktivt försvara judar och kristna om de lever i muslimskt dominerade länder.

Politiken en självklar del av livet i Gaza

I Gaza är politiken en självklar del av livet. De allra flesta människor man möter är mycket öppna med vilket parti de är medlemmar i eller sympatiserar med. När jag frågar dr Hussam får jag dock ett mer svävande svar:

-          Jag stöder alla motståndsgrupper. Det kan vara Hamas, vänstern inom Fatah, PFLP eller Islamiska Jihad.

-           Enighet är avgörande eftersom vi lever under ockupation. Det finns inte tid för ideologier och inte för meningslösa förhandlingar. När vi är fria ska demokratiska val avgöra riktningen.

Enighet till vilket pris?

Jag uppfattar dr Hussam som en praktiserande muslim som verkar förorda ett sekulärt demokratisk styrelseskick. I ekonomiska frågor får jag intrycket att han skulle kunna vara liberal. Hans syn på att interna ideologiska debatter bör hänskjutas till framtiden intresserar mig. Jag ställer ett antal följdfrågor och jämför med situationen i det förrevolutionära Iran. Där gick ju vänstern och islamisterna samman i en enad front, för att avsätta shahen Mohammad Reza Pahlavi. De ideologiska skillnaderna skulle hanteras efter revolutionen, när diktaturen fallit. 1979 flydde shahen, men istället för initiera en offentlig debatt fängslades och avrättades socialister av sina tidigare allierade. Iran blev en islamistisk diktatur där oppositionen förbjöds och förföljdes.

Jag frågar dr Hussam om inte en del av fraktionerna skulle kunna möta liknande problematik i ett fritt Palestina? Inledningsvis vidhåller han att det inte är tid för ideologiska konflikter ännu, men motvilligt erkänner att det finns en viss oro för Hamas ska slå ut pluralismen och oppositionen om partiet blir alltför dominerande.

-          Blockaden har ju slagit sönder ekonomin. Det gör Hamas väldigt starka, eftersom myndigheten nu blivit den största lokala arbetsgivaren i Gaza, säger han.

Motsätter sig Palestinas ansökan om FN-erkännande

Det börjar bli sent på kvällen men jag för in samtalet på en aktuell storpolitisk fråga. Jag vill veta vad han anser om den Palestinska Myndighetens ansökan om fullvärdigt medlemskap i FN. Dr Hussam förklarar att ingen av de palestinska fraktionerna är motståndare till begäran om att Palestina erkänns som stat, även om Hamas har deklarerat att man anser tidpunkten vara illa vald.

Själv tillhör han en grupp intellektuella som öppet motsätter sig Palestinas FN-ansökan. Dr Hussam menar att det är fel av president Abbas att kräva erkännande av en palestinsk stat enligt 1967 års gränser, eftersom palestinierna då förklarar sig nöjda med ett land på 22% av den ytan som britterna lämnade 1948. Dessutom anser han att den Palestinska Myndigheten inte slår vakt om FN-resolution 194- de palestinska flyktingarnas rätt att återvända:

-          Rätten att återvända är både kollektiv och individuell. Varken Abu Mazen [president Mahmoud Abbas] eller någon annan kan förhandla bort den.

-          Om vi ska ansöka om att erkännas som stat, borde vi göra det utifrån Resolution 181, säger han och påminner om att gränsdragningen 1948 gav palestinierna rätt till 43% av ytan.

-          Flyktingarna har rätt att återvända till sin mark, inte bara i Palestina utan även om den skulle ligga innanför Israels gränser. Det är viktigt eftersom flyktingfrågan är själva kärnan i konflikten.

”I politik har känslor inget värde”

Dr Hussam menar att president Abbas har strategiskt drivit frågan i FN utifrån att palestinierna befinner sig i underläge och är beredda att sträcka sig mycket långt för att tillmötesgå det internationella samfundet:

-          Abu Mazens [Abbas] strategi är att vädja till känslor. Men i politik har känslor inget värde. Pengar och intressen är vad som betyder något.

Dr Hussam är mycket kritisk mot Mahmoud Abbas. Samtidigt respekterar han presidenten för dennes vägran att återvända till förhandlingsbordet om inte Israel stoppar byggandet av nya bosättningar. Universitetsläraren tror att detta kan komma att stå presidenten mycket dyrt:

-          Lieberman [Avigdor Lieberman, Israels utrikesminister] säger att Abu Mazen [Abbas] nu är ”ett hinder för freden som borde undanröjas”. Här betyder sådana uttalanden något. Krig börjar med ord, säger dr Hussam.

Säker på nederlag i FN

Jag uppfattar hans svar angående palestiniernas ansökan till FN som väldigt självsäkra. Dr Hussam beskriver utgången av en kommande omröstning i FN:s Säkerhetsråd som ett fullbordat faktum. När jag antyder detta verkar han förvånad. Det visar sig att medierna hela dagen rapporterat om att palestinierna inte får ihop nödvändiga de 9 ja-rösterna bland Säkerhetsrådets 15 medlemsstater för sin ansökan om erkännande. Eftersom endast 8 länder ställer sig bakom fullvärdigt FN-medlemskap, verkar USA inte behöva använda sitt veto för att stoppa beslutet.

-          Bosnien kommer att rösta nej, förklarar dr Hussam med ett snett leende.

Jag får intrycket att han kanske väntat sig något annat av en annan konflikthärjad muslimsk nation.

”Vi kan vänta i 15 eller 50 år till”

Det är tydligt att dr Hussam har väldigt lite tilltro till att förhandlingsvägen ska kunna ge resultat i dagsläget.

-          Vi har väntat i 63 år nu. Vi kan vänta 15 eller 50 år till. Maktbalansen i världen kommer inte att förbli densamma och vi har skyldigheter mot kommande generationer.

Han menar att väntan är att föredra framför en orättvis lösning på konflikten. Därför är dr Hussam glad att Israel och dess allierade verkar vara på väg att sätta stopp för palestiniernas begäran om fullvärdigt FN-medlemskap:

-          Gud förblindade dem, säger han.